​

Anpassad Distraktion.

 

- Ok Alfy. Hur gammal är du egentligen?

- Fyrtio, och jag heter Alf. Det vet du Niklas.

- Alfy passar dig bättre. Du… Du sitter här och vill få oss att tro att du aldrig haft en kvinna. Att du i princip är en oskuld och aldrig ens haft ett kort förhållande. Det tror vi inte på Alfy. Vet du varför?

   Han småler mot Alf, vinglar till när han höjer ölglaset.

- Nej, men jag har en känsla av att jag kommer att få reda på det väldigt snart - skrattar han kort tillbaka.

- Du är för snygg. Atletisk… Du klär dig fräscht. Luktar gott varje dag på jobbet, hela dagarna. Tränar Judo, löptränar med en perfekt kropp. En riktig Donjuan. Vet du? -  

Alf hinner inte svara.

- Vi på kontoret har slagit vad.

- Om vad?

   Hans tankar är luddiga och handen med glaset rör sig mekaniskt långsamt mot munnen.

- Just nu är det inga stålar på att du är bög, men flera gånger pengarna på att du är straight.

   Fyra personer runt det runda bordet sitter stilla. Musiken från högtalarna hörs i bakgrunden och tystnaden runt bordet påtaglig.  Firmafesten, i den för kvällen amatörmässigt uppiffade matsalen, har pågått över midnatt. Det är bara de mest inbitna kvar. De flesta är utspridda i små grupper, där flaskor och glas trängs för att få plats på borden. Girlanger hänger i taket och små spotlights lyser på en ensam discokula från 80-talet.

   Ingen dansar på den lilla plätten under lampan. Alla är för trötta, för fulla eller bara helt ointresserade och vill hellre bidra med god stämning bara genom att prata.

   Tillsammans med Alf sitter tre ungdomar. Två män och en kvinna. Han har stannat för att de bad honom och han har egentligen inget emot det. Känner sig mer hemma hos de yngre när han behöver bolla idéer. Kan känna igen sig i ungdomars otålighet mot de äldres tafatthet. Deras ibland brutala ärlighet tilltalar honom. De ger honom energi.

- Är du det… bög menar jag?

En klunk öl till döljer Niklas generade uttryck.

- Det är väl inte särskilt intressant vad han är. Dessutom är det väl hans ensak. Tjugo hundraarton da???

   Allas blickar runt bordet vänder sig långsamt till den överblonderade kvinnan med långt kurvigt hår, som Alf sett jobba vid receptionen. Hon tittar runt bordet med ett snett leende.

   I en alltför urringad klänning, enligt Alf och ett sönderspacklat ansikte tuggar hon nonchalant på ett tuggummi och lägger det i cigarrettasken på bordet. Tar upp ölen och halsar i sig hälften av glaset. De andra väntar på en fortsättning och när hon märker det säger hon lika nonchalant.

- Jag tycker att han är trevlig… alltså. Jag förstår mig inte på er män. Är Alf ett hot mot dig Niklas? Känner du dig underlägsen? Tror du att du kommer hem tomhänt nu bara för att någon annan verkar mer intressant än du själv?

 

   I små snabba sekvenser sitter receptionisten mittemot Alf och hela matsalen är tom på människor. Genom dimman av rök ger hon honom längtande, trånande blickar som får honom att må illa. Helt utan kläder, där han kan skönja varje detalj av hennes unga skinn, kråmar hon sig på stolen. Håller en stilett i handen. Viftar den runt i stora rörelser, drar den över tungspetsen med ett sug i blicken som får Alf att känna en stark irritation.

   Hon sträcker fram stiletten alldeles framför hans ansikte. Fram och tillbaka i sidled för att sedan dra den långsamt i en halvmåne under sitt ena bröst. Likblekt ler hon med en cigarett i munnen, slickar sina rödfärgade läppar, utan ett ord… Utan att se hur skinnet delar sig efter bladet och hur blodet rinner sakta ner mot naveln…

 

- Nå… Alfy?  

Niklas gungar med överkroppen. Viftar lätt avvärjande mot receptionisten, för att tysta henne, medan Alf snäpper sig obehindrat tillbaka.

- Jag är ledsen att göra er besvikna. Jag är bara en vanlig människa, med vanliga hobbyn. Bor i en vanlig lägenhet, med ytterst vanliga möbler, men med en ovanligt söt katt.

   Han ler. Försöker hålla sig tillbaka med att försiktigt gunga benet fram och tillbaka under bordet.

- Hur länge har du jobbat som ekonom?

 Den unga kvinnan låter sin röst bli så len och ger honom ett uttryck av medlidande.

- 13 år nu till våren. Fast det känns inte så.

- Om du tittar där borta vid bardisken.

Niklas pekar ett tiotal meter bort. Förbi de enstaka par som just gått upp på dansgolvet för att ta chansen till en tryckare.

- Där borta står chefens sekreterare. En elegant stilig dam i din ålder. Har det aldrig slagit dig att hon hungrar, eller nåt sånt?

- Nej faktiskt inte.

 Alf fortsätter le. Intensiteten i hans blick ökar och kroppen vill röra på sig.

- Alla säger att de känner dig. Vad du gör. Vilken stor hjälp du är på alla sätt på kontoret. En klippa helt enkelt. Men känner vi dig egentligen? … Jag menar… Ingen från jobbet har väl varit hem till dig? Vad du har för intressen. Du är en världsmästare på att småprata utan att egentligen säga nåt.

- Nu tycker jag nog att alla på kontoret vet vem jag är. -  Alfs leende fortsätter om än mer ansträngt.

- Har någon någonsin varit hem till dig Alfy? Du har jobbat här i nästan två år. Bjud hem Mona vetja och så berättar du på måndag hur det gick.

   Alla vid bordet skrattar åt Niklas förslag och Alf följer lite påtvingat med. Ser med en kort blick mot chefens sekreterare som heter Mona och undrar om han ska komma ur småglinens grepp genom att gå till henne.

   Hon är trevlig, fast hon är en kvinna. Vibbarna han tidigare fått av henne är bra. Kanske det inte var ett sånt dåligt förslag.

- Inget dumt förslag Nicky. Jag tror att jag gör som du säger.

- Go, Alfy Go.

Nicklas klappar i takt med musiken medan resten av bordet jublar åt Alfs mod.

- Jag går så att du kan berätta för damen här hur många du rullat runt med. Minst över tjugo det senaste halvåret. Det är låga odds på det, har jag hört.

   Niklas applåder stannar upp men han ler stumt mot Alf och resten av bordsgästerna.  Den unga damen reser sig upp för att gå och ser med sned blick mot Niklas.

- Där fick du så du teg.

 

   Mona sitter lätt lutad över den provisoriskt uppställda bardisken och skiner upp när hon ser Alf längre bort. Hennes klädsel och kroppshållning gör honom lugn. Sobert snyggt med inget som sticker ut. Inga urringningar eller linjer i klädseln som gör att det blir för tydligt eller utmanande. Hon signalerar inget annat än ett tryggt lugn, känner Alf instinktivt. När han närmar sig lutar hon sig över mot en kollega för att kunna höra vad han säger, men avbryter honom snabbt när hon ser Alf närmar sig.

- Hej Alf.

Av hennes ansiktsuttryck att döma så hade det nog tagits en del alkohol, men Alf tror sig inte vara nyktrare själv.

- Hej.

- Jag är för gammal för sånt här tror jag.

  Hon skrattar okontrollerat till när hon nästan välter glaset på bardisken med armbågen.

- Fast det har varit en trevlig kväll, men jag ska nog ta mig hemåt.

- Jag kan följa dig om du vill.

   Alf får upprepa det igen och precis innan han säger det en tredje gång tystnar musiken tvärt.

- Javisst. Det vore jättesnällt av dig.

Hon tar sig försiktigt ner från barstolen och ler urskuldande för sin dåliga balans.

 

   - Ända sedan min man gick bort för fyra år sedan har jag levt i ett vakuum. Så när jag fick det här jobbet var det mitt första steg tillbaka till livet. Jag är så oerhört tacksam att ha fått den här chansen.

- Du har gjort ett bra intryck hos oss alla. Du är professionell, saklig och framförallt noga, har jag hört. Det värdesätter jag. Vi har haft en del tidigare som varit för släpphänta, enligt min mening.

   Alf styr över samtalet till jobbet helt obemärkt och gör så att Mona rodnar lätt.

- Jag har också hört att en del tycker du är lite för noga, men jag ser det inte så. Jag tycker det är en trygghet i det. Bara jag kommit in mer, framför allt i styrelsearbetet, kommer jag att behöva din hjälp om det är ok? Nu med sammanslagningen med Irland också.

- Det är bara att komma in. Dörren står alltid öppen. Sedan får vi se hur det blir med sammanslagningen.

   Det är svårt att ta på, men han känner sig bekväm med henne. Länge har han egentligen velat känna något för någon, men inte kunnat.

 

   De står utanför hennes radhus, i en färgglad tätt åtsittande gränd. Lyktorna på husväggarna och i lekparken bakom dem, ger bara ett svagt sken från husfasaderna.

    Alf har inte haft så mycket med henne på jobbet att göra och får ingen sämre känsla av henne nu. Hon är subtil, full med integritet. Småpratet de haft från festen passar honom. Artigt men utan allt för mycket frågor. Han låter henne prata med ett övat intryck av att själv vara innerligt intresserad. Han får flera gånger häva sin iver att kommentera något hon säger. Det brukar inte bli bra, det vet han av erfarenhet. De brukar se konstigt på honom och allt blir spänt. De som känner till hur han fungerar undrar bara när han ska växa upp och lära sig att han faktiskt sårar andra.

   Så många gånger som han varit med om att stå så här kan han inte komma ihåg. De sista meningarna innan man skiljs åt. De trevande försöken till inbjudan. Den obehagliga, pinsamma känslan av utsatthet. Han hade i 99,9 procent av fallen bara tackat nej och gått. Den här gången kändes ingen olustkänsla. Ingen press på att snabbt avsluta eller att ge en sista kram innan han går.

   Några minuter till, går framför dörren, av flera historier om hennes liv och Alf känner sig mer säker på att hon inte vill bjuda in honom och han slappnar av, skrattar med i hennes skämt. För en kort sekund tycker han att hon liknar Ulla. Hans första och enda stora kärlek, men slår sedan undan tanken och känner en irritation inom sig att han fortfarande försöker hitta hennes likheter i andra.

- Vi har inte haft så mycket med varandra att göra än, Alf.

Hon tar honom vänligt lätt på armen. Han reagerar snabbt men osynligt för henne.

- Du har inte riktigt kommit in i det här än, men vi får naturligtvis en hel del att göra med varandra. Jag lånade förra sekreteraren flera gånger inte bara vid det vanliga bokslutsarbetet, men nu ska jag försöka ta mig hemåt.

   Förstör inte det här nu kvinna, tänker han och får snabbt en olustkänsla. Med några korta steg visar han sina intentioner.

- Ska du inte följa med in på en kopp te? - frågar hon försiktigt.

- Nej.

- Ja.… då...  går jag in till Kodak. ...Ursäkta om jag är för påstridig. Det var inte min mening.

   Det var redan försent. Skadan var redan skedd. För även om Alf övertygar henne att allt är lugnt, så är han på sin vakt. På sin vakt mot dumma insinuationer, men inte minst också mot sig själv.

- Kodak?

- Min katt… Katten heter Kodak.

Hon skrattar nervöst till åt namnet och börjar gå mot dörren.

- Jag älskar katter… Har du katt?

- Nej.

   Han spänner hela kroppen och tar några steg bort. Vet att han inte borde, men kan inte bärga sig. För första gången på mycket länge ångrar han sitt tilltag. Varför kan jag inte bara slappna av?

- Fan!

- Va? Vad sa du?

Hon stannar till vid ytterdörren.

   Alf stannar till tio meter längre bort. Tittar upp, tillbaka mot henne och inser att han sagt vad han tänkt.

- Jag hade en flickvän för länge sedan som liknar dig så… Jag vill bara inte följa med in.  Ska det vara så svårt att förstå? menar jag.

   Han bryr sig inte om hon hört vad han sagt, och gissar att hon är för full för att kunna ta upp tråden igen. Hon tittar ner i backen ovan med en sån rak ärlighet. Lite förvirrad men glad öppnar hon ytterdörren.

 

    Långsamt börjar det krypa inombords och kroppen ökar i varv. Det gamla kommer upp inom honom och det blir allt svårare att hålla igen. Han vet hur folk reagerar när det börjar stegras. Blickarna och de fördömande orden från föräldrarna, som han inte riktigt kunnat hantera, gör att han känner sig alltmer osäker. Vill inte känna sig osäker, trött eller likgiltig. Vill inte heller komma till det stadiet att han måste börja om. En omstart av allt är så krävande, så förödmjukande när man kommer i ett tillstånd där de runt omkring ser att han inte fungerar.

   Energin måste ta vägen någonstans och han lovar sig själv en mils löpning så snart det går. Träning och då helst löpning dränerar tankarna och ger honom fritt spelrum att tänka klart, för att kunna planera nästa aktivitet. Det fanns så mycket han hade ogjort, enligt honom själv.

   Hela världen är så långsam.

Det här kommer att gå bra, det ska han själv se till.

 

    Fortfarande uppe i varv, rastlöst vandrande med blicken, tvingar han sig fokusera på en liten blodfläck runt ena pekfingret på handsken. Utan någon större reaktion tar han fram portnycklarna och sätter nyckeln i låset.

– Tog jag i så hårt? Det hade jag ingen aning om, - tänker han

Med ett ryck går porten upp och han svär åt sig själv.

- Fan vad klantigt. Kattjävel… Jag börjar tappa fokus. Jag tar min löprunda redan nu. Jag behöver den.

Gummisulorna mot asfalten.

Andningen,

pulsen.

   Med några snabba kliv upp i trapphuset tar han sig ivrigt in och byter om, för att bara någon minut senare vara ute på trottoaren i ett lätt regn. I lurarna hörs ”Walking on sunshine”.

   Det måste finnas ett system för allt man gör. Något logiskt flöde. Löparskorna tar honom ut och över kullerstenarna på torget.

 

 – Mitt system är att springa när saker kommer för nära. Mona blev för nära, för snabbt. Inte en gång under den här tiden hon varit på jobbet har jag reflekterat över henne. Det känns stressande, måste bara springa av mig.

   Det som hände vid gångtunneln alldeles nyss, berör mig inte. -