Mannen från Moraira 

 

Juan Fernando Antonio Caballero orkar knappt hålla huvudet uppe i bänken när de sitter och väntar på perrongen i Valencia. Det är han och hans trogna följeslagare, fröken Cerona som tidigt på söndagsmorgonen småhuttrar i den fuktiga vinden. Troget följer hon med den excentriske miljonären varje helg ut till sommarstället i Moraira. En liten by vid den spanska östkusten, på fastlandet, vid nedre läppen mot ön Benidorm och till Antonios förfäran, mer av en turistort. 
    Samma rutiner varje helg. Cerona får bra betalt och klagar aldrig. Dessutom är Antonio en gentleman och behandlar henne med respekt. Tilltalar henne med seniorita och ber henne alltid vänligt men bestämt att lämna honom en stund, när de väl installerat sig i sommarhuset. Och det sker alltid vid samma tidpunkt varje söndag, på sommarhalvåret. 
    I början smög hon runt i huset för att se vad han egentligen höll på med, men insåg snabbt att det verkade helt ointressant och odramatiskt. Besviket såg hon honom bara samla på sig några saker och gick ut till solstolen vid poolen och la sig ner med samma filt över sig. Flera gånger tittade han på klockan och efter ett par timmar besviket följt med bilen tillbaka till stan.  Hon lämnade honom därefter ensam. Hon vet att vid klockan tre på eftermiddagen vill han ha lite mat och sen är det dags för hemfärd, så hon får alltid några timmar för sig själv. 
  Antonio hade sett allt framför sig, precis som i spegeln, förra helgen när de var upp till stugan. Ljuset, blommorna, grannens trädgårdsredskap och leksaker precis på rätt ställe. Allt utan hans påverkan verkade vara där det skulle, så nu var det dags. Det hade hållit honom vaken halva natten. 
   ”Det är inte nödvändigt att åka upp idag, senior Caballero” Säger hon vänligt utan att se åt hans håll. En artighetsfras hon alltid ställer, fast hon vet svaret. ”Och varför kan vi inte ta bilen. Det är ju så mycket lättare för dig, och mig.” 
”Det är länge sen jag åkte tåg. Idag vill jag åka tåg. Är det konstigt seniorita?”  
”Jag antar väl inte det, senior Caballero” säger hon. 
”Var inte dum, seniorita Cerona. Vi gör nu som vi sagt.” Han reser sig långsamt upp och pekar mot dörrarna.  

                                                               *****     
 
   Lisa gömmer sig med mycket kläder och en sjal och keps som huvudbonad. Hon vill inte visa den kala hjässan. Hon trodde det skulle ta bort några nyfikna blickar men det har haft motsatt effekt hittills. Hon kryper tätt in till Magnus när de sitter på tåget ut till en semesterort där de ska hyra en villa över helgen. Tittar de nära så kan de se under kepsen det unga flickansiktet, två trötta blåa ögon och två alldeles för färglösa kinder och läppar. Magnus kramar tillbaka och pussar henne lätt på kinden. 
”Det är inte långt kvar nu Lisa. Det kan inte ta långt tid härifrån. Är du trött? Orkar du?” Han låter oroad. 
”Sluta, Magnus. Jag klarar mig. Vad har vi för alternativ?” Hon tittar upp mot sin man och himlar med ögonen över hans överbeskyddande. 
   In i kupén, alldeles mitt emot dem, kommer en lång man som till synes verkar helt felplacerad, tänker Lisa. Den vita kostymen helt nystruken och den galant passande mörkbruna hatten, med svart brätte, lite på sned. Han sätter sig försiktigt med hjälp av en bedårande vacker kvinna i en färggrann klänning och lång svajande hår med mils djupa bruna ögon, kanske hans barnbarn fortsätter hon tänka. De spanska kvinnorna är verkligen vackra. Hon får passa Magnus så han inte drunknar, flinar hon till sig själv.  
   Lisa försöker gissa mannens ålder men ger ganska snabbt upp. Hans djupt fårade ansikte och ögon som med åldern åkt längre in gör det svårt. Morgonljuset från kupéfönstret lyser starkt och kvinnan i den vackra klänningen drar ner solskyddet så mannen kan ta av sig hatten. Även om hans hållning är ståtlig så ser hon att balansen inte är som den en gång varit. 

    Antonio hade vid ett flertal tillfällen den senaste tiden känt av hjärtat och gör det nu än en gång när han ser den unga kvinnan som sitter mitt emot honom, lutad mot en lika ung man. Antonio ser oron i hans ögon.. Det kan inte vara sant, tänker han. Har hans döda fru kommit ner till jordelivet, i skepnad av en sjuk kvinna, för att ta emot honom? Rysningarna slutar inte och han får kämpa med att inte stirra på henne. Ansiktet är alldeles för lika hans fru för att vara en tillfällighet. Ett ansikte som han mycket väl känner igen. Det är omöjligt, det går inte att ta miste, eller håller åldern på att slå honom ett spratt? Tänker han. 

   ”Gud vad härjad och gammal han ser ut. Hela ansiktet är som en gammal skinnsoffa. Vad kan han vara. Allt ifrån 90 till 130 år?” Lisa skrattar till. 
”Ta det lugnt. Det finns många som förstår svenska här.” Magnus tittar generat på den gamle och hans följeslagare. Hyschar in i hennes panna. 
”Innan det här går för långt kan jag säga att jag talar flytande svenska seniorita. Jag har bott i Sverige med min enda fru, en svenska.” Antonio ler med hela ansikte.  
   Lisa sätter sig förvånat upp och ber om ursäkt för sin tarvliga kommentar. Hans läspande spanska skiner naturligt igenom, men det låter bara sensuellt, tänker hon. 
”Du kunde inte veta och jag tycker det var roligt. Och svaret är 93 år gammal”  

    Lisa fick snabbt veta hur lika hans döda svenska fru hon är när tåget sveper förbi det karga, dammiga och uttorkade landskapet med små kullar här och där. Hon ser att Antonio verkar se hennes börda som en öppen bok och Magnus frånvarande blickar och smärtan de delar. 
"Seniorita Cerona. Kan du gå och hämta ett glas vatten till mig? Ta god tid på dig.” Hon tittar oförstående. 
”Javisst senior Caballero.” 
  Innan hon kommit runt hörnet tar han upp sin portfölj och öppnar den med ryggen mot de unga. Tittar med stora ögon ner i portföljen och brister snart ut i ett än större leende. 
”Jag har något här som ni måste se.” Han stänger portföljen. Ber sen Lisa att sätta sig bredvid. 
”Här i väskan har jag något som du aldrig sett. En spegel som bara kan visa allt det goda vi har framför oss. Se in i den så ska du få se.” 
Lisa sätter sig bredvid fast hon inte vet varför och ser helt oförstående på den gamle. Där på väskan ligger bara en liten rund spegel med en bladkrans i guld. Glaset är gråsvart och skiftar till i olika färger. Blodtrycket faller och hon känner en stark svimningskänsla. Framför henne ser hon bilden av henne på en säng med ett nyfött barn på magen. Bredvid står Magnus och ler. De är inne i en förlossningssal. Hon svimmar och faller mot den gamle… 

                                                              ***** 
 
…”Nu har jag bett seniorita Cerona att lämna oss för eftermiddagen.” Säger Antonio vänligt. 
Utan att förstå sitter hon i ett stort rum med stora möbler och öppen spis, med ett tak som skjuter långt upp som en strut med en stor rund lampa i trä, gjord som ett hästvagnshjul. Bredvid henne i den stora skinnsoffan sitter Magnus. Hur hade de kommit hit? Varför reagerar Magnus inte på att hon vaknat? 
”Spegeln fick jag av Iranska kungen, eller ”Shahen” som det heter på Farsi, innan han flydde i exil 1978. De sa att den bara gett dem elände. Mig har den bara gett glädje,” sa Antonio entusiastiskt. 
”Idag ska den vägleda mig till min fru. För det är det enda jag vill.” 
   Han visar dem spegeln som visar en stillbild på honom i en solstol ute vid poolen, helt stilla och han zoomar in armbandsuret som visar söndag och klockan 2. Lisa tittar på sin klocka. Den är halv 2. Han reser sig långsamt upp. Bugar försiktigt och säger att de ska känna sig som hemma.  
”Huset kan leva vidare genom dig min sköna seniorita” säger han och tittar på Lisa som ler generat. 
”Om ni ursäktar så har jag en del att ordna innan klockan blir 2.” Han lägger portföljen på glasbordet framför dem. Lisa får bärga sig flera gånger att inte ta spegeln igen. Antonio försvinner ut genom stora verandadörrarna i glas. Ut i en solhet sommardag och vänder sig inte om. 

    Plötsligt öppnas dörren till salen och in stiger en kvinna med ett barn i handen som hoppar och skuttar av glädje och ropar hela tiden.  
”Mamma titta, titta. Vilket slott!”  
Lisa står stel mitt i rummet, förstår inget. Långsamt går det upp för henne, men hon vill inte förstå. Kan inte tänka klart. Det är hon själv, friskare och med det långa håret tillbaka och med ett barn. Och de kan varken se eller höra henne. Hon ropar till Magnus som kommer fram alldeles bakom kvinnan. Han ser lite annorlunda ut, äldre, tänker hon. Han kysser kvinnan och säger.  
”Visst är det underbart Lisa? Bry dig inte om den gamle gubben som agenten pratade om. Och skräm inte lillan om att han spökar här.” 
”Nej då… Javisst. Det är jättefint här. Det känns bara som jag varit här förut på något konstigt vis.” 

   Lisa tappar fattningen när Magnus kropp passerar, som en kall skugga rakt igenom henne. Hon faller till golvet, men ingen i rummet ser eller hör henne… 

                                                             ***** 
 
… Ljud av röster, lukter hon känner igen och den metalliska smaken i munnen gör att allt kommer snabbt tillbaka. I sängen på Radiumhemmet vaknar hon till. Hur länge hade hon sovit? Magnus leende tonar upp framför ljuset från fönstret. Lisa ler matt tillbaka. 
”Är du här?” viskar hon. 
”Jag är så glad idag Lisa. Jag har tjatat, eller... ja pratat med doktorn nu flera gånger och han har gett med sig.” 
”Vad då?” Hon har inte riktigt vaknat och försöker hänga med i vad han säger. 
”Jag ville ha det här som en överraskning till dig…” Han tittar på sin bleka fru och väntar in tills han ser att hon är med. 
”Jag har beställt en resa till Moraira i Spanien åt oss till helgen. Bara för några dagar. Villa med pool. Bara du och jag. Jag vet jag borde ha sagt… ” 
Hon reser sig långsamt upp i sängen och Magnus tystnar. Släpper blommorna i handen på bordet och häpnar att hon orkar. 
”Någonting säger mig älskling, att det är nåt vi måste göra.” Hon ler stort för första gången på mycket länge. 
 
 
©Michael Lust