40cm

     Det är väl få saker som kan ge så olika känslor som just döden. En diktators död ger euforisk lycka för vissa. En cancersjuk gammelmormor som somnar in efter lång tids sjukdom ger ett avslut, ett lugn och en behärskad saknad. 
   Det jag och min familj fått gå igenom är bara ett totalt mörker, som kräver mycket runt omkring för att man ska kunna tas sig helskinnad ur. Nu det sista året har jag kommit till ett lugn och en framtidstro som gör att jag kan gå vidare. Det är mycket tack vare vår stora underbara familj, samt mina vänner. 
 
   Vi var ett galet par, min fru och jag, med ständiga upptåg. Vi tyckte om att skrämma varandra med mer eller mindre genomarbetade galenskaper. Jag vet, det låter kanske lite udda, men vi älskade det. Jag minns en gång när jag kom hem från jobbet så hade hon bundit ett snöre runt magen på vår tvååriga dotter och gömt sig bakom skorstenen. Det var ett platt tak och dottern stod vid kanten och ropade på mig. När jag väl med hjärtat i halsgropen kommit upp på taket ligger hon och skrattar sig fördärvad vid skorstenen.  
Men allt fick ett slut klockan halv sex en morgon. 
   En söndagsmorgon i maj för fem år sen bestämde jag och vår äldsta dotter att fira frugans födelsedag en dag tidigare. Fulla av fniss stod vi beredda i köket. Nu skulle hon få igen. Jag hade en bricka med en tårta och en present, ett armbandsur av Michael Kors och dottern hade en stor skål full med vatten. 
”Har du satt för alla fönster nu så att det är alldeles mörkt därinne.” 
”Ja det är klart, ”svarade jag. 
”Okej, nu kör vi.”  
Vi stängde försiktigt sovrumsdörren bakom oss och det blev alldeles svart. Vi viskade 1,2,3 till varandra. Samtidigt som dottern häller vattnet över frugan så skriker vi med full halls.  
”Ja må hon leva, ja må hon leva. ” 
Bara en liten duns så var allt över. I mörkret förstod vi inte vad som hänt. Efter sången ropade vi på henne men vi fick inget svar. När jag sen tände lyset och såg henne ligga på golvet skrattade vi först till för att det var så typiskt henne, att inte låta sig överraskas. Hon låg bredvid sängen på golvet och det spelade ingen roll hur vi ruskade eller talade om hur rädda vi blev, så svarade hon inte. 

   Vårt lilla universum föll som ett korthus in i ett svart hål. Sängen var i princip den enda plats jag vistades i. Det tog flera veckor att komma ur den. Jag sov max en timme åt gången till en början.  Flera nätter låg jag och talade med sjukvårdsupplysningen, som tålmodigt lyssnade till min historia. (Tack Maria). Det enda jag fick i mig var hårdbröd och vatten. Dessutom fick jag bara hämta ut sömntabletter för en natt i taget från apoteket. Jag ansågs vara suicidal. Det såg jag inte då.  Men kände mig verkligen som en fånge i mitt eget sovrum om nätterna. Jag gick ner tio kilo på en månad, så då fanns det bara femtiofem kilo kvar. Våra tre barn, då tolv, fem och ett år gamla, fick mina föräldrar och svärföräldrar ta hand om. Varje morgon när jag vaknade, efter de få timmar jag sovit, så fanns hon där bredvid mig. Bara i några få sekunder innan verkligheten slog mig hårt i mellangärdet. 
   Inte en gång har någon klandrat mig för vad som hände. Det behövde de inte för det gjorde jag så bra själv. Dessutom vet alla hur vi levde och hur våra ständiga upptåg ibland kunde få våra föräldrar att tappa tålamodet på oss. 

   Jag stålsatte mig till det yttersta för att klara av begravningsförberedelserna. Jag ville få till det som jag trodde min fru skulle vilja haft det, hur absurt det än kändes. 
   För att förstå vad som hände i kyrkan lär man veta hur vår släkt är. Det är en homogen stark grupp där man tar väl hand om varandra över båda sidorna. Umgås fritt och har lätt att ställa krav och hjälper varandra med allt. På många sätt liknar det ett mer sydländskt sätt att vara, med sitt temperament och emotionella utåtagerande. Det finns alltid plats för en het diskussion om just allt. 
   Hela kyrkan var fullsatt till bredden och jag hade fullt fokus på mina barn för att inte tappa allt. Lillsonen satt i min famn och jag skakade knäet nervöst hela tiden med mitt ansikte ibland nerborrat i hans hår. Flickorna satt alldeles bredvid.  
   Allt var väldigt fint ordnat. Allt ifrån val av musik och underbara tal av de som orkade. Tyvärr så här efteråt så ångrar jag att jag inte var starkare då. Det är så mycket nu som jag ville ha sagt då, till alla. 
   En stor vacker plansch av henne leende ovetande mitt bland ett hav av blommor och kransar, lös över hela kyrkan. Den var i svart-vitt och stod alldeles bakom huvudändan av kistan vid altaret. Prästen hinner knappt börja förrän den första orkanen av skrik blandat med sorg och smärta sprider sig som en löpeld i kyrkan. Äldsta dottern sitter närmast altargången och rycker sig ur min famn, öppnar sittdörren och springer upp mot altaret och skriker efter sin mor. Svärfar hinner se henne och rusar efter och får tag i hennes arm precis innan kistan. Hon skulle ha rusat rakt in i den om han inte hunnit. Han tar henne upp i sin famn och håller hårt men omtänksamt. Hon sparkar, skriker och vill ner, men han håller henne stadigt. Ser på mig med ett plågat ansikte och jag nickar åt honom att ta henne ut en liten stund så hon får lugna ner sig. Jag håller krampaktigt i mina två små. Min frus mamma svimmar och hennes syster, min svägerska, är otröstlig. Allt är som i ett töcken. Känner samtidigt en oerhörd gemenskap i vår totala nakenhet. Jag är inte ensam om hopplösheten och meningslösheten. 
   Det gick inte att stoppa. Prästen fick avbryta ett flertal gånger, för han hördes helt enkelt inte, och väntade in tills han till slut bad om en liten paus om en timme eller två.  

    Första tiden var svår, inte minst för vår äldsta. Jag fick ibland hämta henne från skolan för att hon fått ett raseriutbrott eller leta efter henne på stan för att hon bara dragit ifrån skolan. Idag är det tvärt om. Hon älskar skolan och hennes lärare är mer bekymrad över att dotterns höga krav på sig själv. En gång så berättade hennes handledare på ett kvartssamtal; 
”Hon gör läxorna för bra om du förstår vad jag menar, sen har hon gjort klart nästa termins matte redan nu. Hon är som en extrahjälp i klassrummet och det är bra men jag är orolig för henne. Hon måste vara ett barn också. Få henne att umgås mer med sina vänner.” 
Fler helger, när det regnade ute så tyckte hon att det var bättre att sitta med läxorna när det ändå var dåligt väder ute. 
En sak var helt klart, att hon tagit över rollen som ”lillmamman” i familjen. Många runt om oss uppmuntrade henne till det och hon kände sig stolt över att ha en uppgift. Jag var väl inte lika förtjust utan tyckte väl att det var bättre att hon var mer som ett barn, men jag tror det satt i generna och det var inte mycket jag kunde göra något åt. 
    Sen var det här med, första sommaren, första julen eller nästan den värsta; första födelsedagen. Jag kan bara säga, "Fy fan", vilket stålbad man dras igenom. Men det som inte dödar, det härdar. Det har om möjligt gjort oss alla mer oskiljaktiga. 
Numera talar vi mer med värme om den sista, och inte alls lika kvalfyllt. 

   Så här några år efteråt kan jag tydligt se hur mycket min familj har betytt för mig. Det är klart att jag fyllt många timmar i mjuka soffor inne i stan, men när det kommer till raden längst ner så är det bara en själv som gör det där sista. Mina grannar har varit taktfulla, omtänksamma och generösa utan att vara för mycket inpå. Kort sagt så har jag haft en himmelsk omgivning som gjort att vi kommit dit vi är idag, jag och mina tre.  
   Någon gång i framtiden ska jag ta mig tid att skriva ner min väg tillbaka till livet. Dels för att jag tycker att mina barn ska kunna i vuxen ålder läsa och minnas sin mor. Dels för att det är en bra vuxenterapi för mig. Ge ut en bok helt enkelt. Den ska heta ”40cm”. För det var det avståndet från sängen ner till golvet som behövdes för min fru att falla så illa att hon bryter nacken av sig. Hur det gick till vet vi inte, men hon måste ha legat väldigt illa när vi kom in i rummet, fast vi inte såg det. 

   För en vecka sen kom ytterligare ett avstamp i vårt livspussel. Den nu sjuttonåriga äldsta dottern kommer in i köket där jag står och fixar med kvällsmaten. Hon ställer sig alldeles bakom mig vid spisen och jag känner att det är något hon vill.. 
”Du pappa. Jag tänkte bjuda hem en klasskompis i morgon. Han behöver lite hjälp med läxorna. Är det ok?” 
   Jag vänder mig om och ser min dotter helt nära. Nu lika lång som jag. Sin mor förkroppsligad i nästan alla delar. Samma pigga ögon. Samma underbara leende. Numera gör det mig bara varm av att se likheterna. Det gör att frugan finns med mig. Nu verkar det som hon tagit över hennes dotters kropp totalt och det ryser till inom mig. Hon ler, som sin mor, glatt upphetsad när det är något hon vill berätta. 
”Det är väl klart. Kul.” Pojkvän? Tänkte jag.  
Med uppspärrad min och full av förväntat nästan avbryter hon mig med. 
”Pappa… Jag tänkte… Vi skrämmer skiten ur honom!” 

Mitt råd till er: Älska mer. Var närvarande. /Tack. 
 
©Michael Lust