images3W4Z1NVE.jpg
Skriv omdömeInte särskilt braInte braOkUtmärktÄlskar detSkriv omdöme

                                             Världens ände – Den här vägen!

 

 

   Jag färdas med min raket rakt upp i rymden. Hela kroppen skakar och händerna gör allt för att inte tappa greppet om ratten. Pappa har sagt att utanför, det som kallas för stratosfären, är det 55 minusgrader. Men här inne är det varmt. Svetten känns över hela kroppen och jag får blinka flera gånger för att kunna styra undan och inte träffas av alla satelliter som flyger runt omkring min raket.

Den sista uppskjutningsanordningen har släppt och sakta faller jag in i tyngdlöshet. Det känns underligt. Pappa har försökt att förklara hur det skulle kännas och nu när jag väl kommit upp i rymden, känns det inte riktigt så. Mer som om jag håller på att falla. Ramla handlöst ner för en trappa, ner i vår källare hemma.

”Pappa?”

”Ja, Simon. Hur går det? Det ser fint ut här nerifrån. Mamma hälsar.”

   Mamma. Det högg till i magen. Innan han gick ombord hade han inte berättat och nu gnager det till i magen. Igår frågade jag om jag fick köpa en chokladkaka och mamma hade sagt att det inte var lördag och dessutom hade jag inga pengar kvar av min veckopeng.

”Jo, det är bra. Det snurrar lite i magen bara. Hur långt är det kvar?”

”Inte särskilt långt. Vi tror du är hemma igen innan middagen. Snart kommer du in i en radioskugga och vi kan inte höra dig, men ta det lugnt och styr försiktigt ut så ska du se att du är fortare framme än du anar. Kom ihåg att vara uppmärksam. Man får bara en sån här chans i livet. Ta vara på den Simon.”

   Jag tar av mig hjälmen och öppnar överdelen av rymddräkten. Alldeles bredvid mig hänger en handduk och jag torkar av mig ansiktet och överkroppen. Handduken blir helt genomblöt.

  Min halvätna mjölkchoklad som jag köpte igår svävar i luften alldeles framför mitt ansikte. Hade jag inte lagt den i byrålådan hemma? Alldeles bredvid svävade också min spargris som jag tömt på alla guldpengar, för att kunna handla godis till mig om min kamrat. Den feta spargrisen grät och tittade på mig med sorgsna ögon. Så ledsen nu en tom spargris kan bli.

   Utan att fråga mamma eller pappa hade jag tömt den på alla tiokronor. Jag visste mycket väl att jag inte fick ta pengarna. De skulle gå till vår semester till Spanien i sommar. Men det gick inte låta bli. Mjölkchoklad är det bästa jag vet, sen ville jag inte göra min kompis besviken. Han bjöd mig förra gången.

 

   En skylt, formad till en hand med stora röda bokstäver tonar upp framför mig;

”VÄRLDENS ÄNDE- DEN HÄR VÄGEN I CA 20min” Ett gigantiskt pekfinger visar vägen.

Äntligen ska jag få bevisa för hela skolan att världen har en ände. Den kan inte bara fortsätta och fortsätta i all oändlighet.

   Ett meteorregn närmar sig. Farten ökar och det är svårt att inte krascha in i de stora stenbumlingarna som svischar förbi. Men jag är van. Hela veckan har jag tränat med mitt rymdtv-spel. Inte lagt något åt slumpen. Gått upp mitt i natten när alla sov och klarat av banor som inte ens min storebror klarat av än.

    En ny skylt, lika stor och tydlig som den förra.

”DOCKNINGSSTATION OM 1 LJUSÅR. SAKTA IN FARTEN OMEDELBART.”

   Jag drar i bromsen så hårt jag orkar och hela farkosten dundrar, sprakar och skriker. Framför mig dyker en jättevägg upp. Jag ser inget slut på den och heller ingen början. Den är bucklig som en bergvägg i beige färg, med små avsatser här och där. Någon tar över kommandot över mitt rymdskepp och en metallisk röst hörs i högtalaren.

”Välkommen till världens ände. Vi tar över ert fordon. Slappna av så dockar vi dig automatiskt. Kan vi få ditt fullständiga namn?”

”Simon. Jag heter Simon.” Det känns lite obehagligt att prata med någon man inte ser.

”Och efternamnet.”

”Lust.” Jag törs inte säga mer.

”Vi vill bara veta vad du heter, så du inte försöker ta dig hit en gång till. Man får bara en chans, men det visste du väl redan.”

”Jo.”

”Gå ut genom dörren och in i vår sluss så möter vi upp dig där.” Rösten lät vänlig och jag tycker mig känna igen den.

   Jag haffar kameran i sista sekund på vägen ut genom dörren. Det här fick jag bara inte missa. Allt ska läggas ut på nätet och visas för både mina kompisar och mamma och pappa. Det är svårt att gå och jag studsar hela tiden som på moln. Men jag är upprymd och kan inte vänta. Jag Simon Lust, blir den första människan på jorden som bevisat att världens ände finns. Jag kommer att bli rik. Kommer att kunna köpa mig hur mycket mjölkchoklad jag vill, hela mitt liv. Framför allt kommer jag kunna betala tillbaka de tiokronor som jag stulit ur spargrisen innan mina föräldrar hinner fatta att de varit borta.

 

   I slutet av slussen är en dörr och bredvid den två hål, som ett kikhål eller kikarsikte. Dörren öppnas och in kommer rymdvarelser, hälften så stora som jag. En blandning av monster och rymdvarelser. Med allt för många händer, ögon eller fötter. Men mitt i deras magtrakter ser jag kända ansikten. Det är mamma och pappa och min storebror. Vad gör de här? Jag förstår inte.

”Välkommen till Galacticus Ändus. Som er värd tänker vi bjuda dig på en färd till andra sidan,” säger varelsen som ruskar med sina fem långa armar och ögonen rullar runt i hela kroppen på honom. I magen har den ett ansikte som ser ut som min pappa.

”Andra sidan?” Jag tittar på dem en och en. De verkar inte känna igen mig… konstigt.

”Och till lunch blir det pannkakor.”

Det rycker till i min mage och jag känner hur hungrig jag är.

”Men för att kunna se in till andra sidan måste du betala.”

”Betala?”

”Ja, det är inte särskilt dyrt. Det kostar bara 2st 10 kronor. Men det visste du väl? Du har väl pengarna med dig i spargrisen, så att vi kan titta tillsammans.”

”Nej, min storebror har tagit dem. Men kan man inte få titta lite.”

”Vad!? Nej, inte tjuvkika min käre pojke” Alla rymdvarelserna tittar på varandra och hoppar upp och ner framför mig i irritation. Varelsen som ser ut som min bror ryter till

”Du ljuger!!”

 

   Snabbt kommer gråten upp i halsen och jag tittar mot kikaren där det står en liten skylt. ”Vill du bli en av de få som sett andra sidan. Stoppa in mynten här. Annars gör dig inga besvär.”

”Men det här är väl världens ände. Det finns väl inget på andra sidan.” Jag försöker få dem att förstå.

”De okunniga tror sig veta hur universum ser ut, men vi vet och du får också veta om du har pengar.”

  Monstret med min mors ansikte på magen, ler mot mig. Jag kan inte bärga mig och springer allt vad jag orkar in tillbaka. Sätter mig i förarstolen och försöker få igång motorerna så fort jag kan. Jag måste härifrån. Måste hem och tala om för mamma vad jag gjort. Det var inte meningen att ta pengarna. Jag skulle bara låna och lägga tillbaka sen.

   Snabbt drar jag på högsta fart. Magen kurrar ändå mer. Alla skuldkänslor är svåra att berätta men det ska bli skönt att få erkänna.

En röd lampa blinkar, med en text, framför nosen på mig.

”Varning bensinen snart slut. Var god att fyll på med 10 kronor. Minst fem st.”

Fem stycken, tänker jag. Så mycket kan det väl inte kosta? De är tjuvar!

En ilsken röst från högtalaren hörs

”Om ni inte betalar kommer ni att för all evighet snurra runt i rymden och aldrig mer komma ner till jorden. Är det uppfattat.”

   Jag gråter, skriker på mina föräldrar. Det går inte kontrollera munnen så jag dreglet blandas med mina tårar. Jag ska aldrig mer stjäla pengar. Jag kan till och med tänka mig att städa min storebrors rum ända tills han flyttar hemifrån. Bara jag får komma hem igen. Jag ber raketen att inte lämna mig kvar i rymden. Ropar efter min pappa på radion men han hör mig inte.

   Plötsligt gör det ont i hela kroppen. Allt stannar upp och jag känner mig instängd. Jag tänker att; “så går det när man både ljuger och stjäl”.

 

”Men lilla gubben har du ramlat ur sängen igen.”

Mamma står hukad över mig på sovrumsgolvet.

”Vad har vi sagt om att sova med Kenny Starfighters rymddräkt på? Du får bara en massa mardrömmar Simon.”

Med gråten i halsen tar mamma av mig hjälmen och jag kan inte hålla mig längre.

”Det var jag som tog pengarna mamma. Jag ville bara låna och bjuda Bosse på godis, förlåt. Jag ska aldrig ljuga för dig mer.”

”Jag såg när du tog pengarna och hoppades på att skulle få dåligt samvete. Och det klarade du alldeles själv.”

”Klart man blir ledsen när man inte har pengar till att betala för att se vad som är på andra sidan… alltså världens ände.”

”Har du varit uppe i rymden i natt igen?”

”Så klart.”

Mamma ler och ruskar mitt svettiga hår försiktigt.